Swooooosh….

… Leffe var helt klart hårdast av alla tuffingar i grannskapet. Det var få som kunde mäta sina kunskaper inom cykling med honom. Nä, han var helt enkelt kOOlsomfan! Det var ingen som kunde klå honom på det. Han kände sig oövervinnerlig.

Han var uppe tidigt tidigt den här morgonen för att stretcha och äta frukost; en stOOr tallrik fil med kalaspuffar och en ostmacka till det. Det gällde ju att vara väl förberedd inför det som komma skulle, lixom…

Så var det snart dags! Leffe intog sin sedan länge utstakade position – på garageuppfarten precis framför den stOOra vägen. Med barnslig entusiasm, vaggade han fram och tillbaka över sadeln och klappade händerna av förtjusning.

HEJHEJ! ropade Leffe upphetsat till åkarna då de susade förbi, och vinkade frenetiskt med ena armen samtidigt som han trampade fortfortfortsomfan på sin lilla motionscykel som han hade ställt upp på garageuppfarten.

HEJHEJ! nästan vrålade han. Och cyklisterna vinkade artigt tillbaka då de swoooshade förbi.

Hallå Leffe! sa några och vinkade tillbaka.

Leffes dag var gjord. Glädjen gick inte att ta misste på! Det kunde inte ha varit mycket bättre än såhär. Det gick knappt att kommunicera med honom under resten av dagen. Det enda han var intresserad av… var att snacka cykling, och swoooshet.

Leffe

SWOOOSH! lät det då åkarna svischade förbi. Swoooosh!!!

Leffe var lätt förståndshandikappad och bara en av många märkliga människor jag haft förmånen att växa upp med. När jag hittade den här bilden på nätet kom allting tillbaks till mig, som en deja vu: Precis sådär såg ju Leffe ut!

Jag vet att Leffe inte alls skulle ha haft någonting emot att jag skrivit den här texten om honom, för, som han ofta sa: jag är ju lite knäpp och inte som alla andra. Utan lite knäpp.

Jag diggar knäppa människor, om de är knäppa på ett bra sätt.

För det mesta hade han full koll på läget, men allra allra bäst koll hade han på… cykling. Han var GALEN i cykling och kunde allt som var onödigt att veta om det, och han förmedlade mer än gärna sina kunskaper vidare…

Leffe hängde med oss så mycket det bara gick. Han blev aldrig retad av någon – det såg vi i gänget till. Han var en av oss, vilket innebar att han, precis som vem som helst, fick utstå gängets ibland något råa, men alltid hjärtliga, jargong, vilket han alltid spelade med i. Han var en av oss helt enkelt. Leffe var kOOl. Fastän han var ganska knäpp!

Jag vet inte hur det gick för honom senare i livet, men om jag känner honom rätt så trampar han omkring som en ”galning”, på en värstinghoj, i de franska alperna…

Och han är såååå lycklig!

Ciao

//S – Man

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s